Att våga vara den du är där du är

camilla hiller hångla upp själen mindset May 12, 2020

Hur kan en människa ha så mycket att skriva om och tro att någon dessutom vill läsa?

Varför måste du jämt synas och höras? 

Hur kan du säga att du är en författare, du har ju bara skrivit en bok? 

Vad äcklig du är som föreläser om säkrare sex och är med aidsbögar! Att du inte skäms?

När ska du lugna ner dig?

Varför kan du aldrig ta det lugnt?

Måste du jämt vara så annorlunda? 

Du kommer ändå aldrig lyckas!

Jag satsar på dig trots att du inte har någon utbildning!

Hur kan du tro att du ska kunna göra skillnad när ingen annan lyckats? 

Varför måste du lägga dig i sådant du inte begriper? 

Har du helt förlorat förståndet? 

Varför måste du vara så personlig i sociala media?

Hur kan du strunta i att folk snackar skit om det du gör?

Du ska inte tro att du är något!

Du kan ju inte förändra något själv så vad är vitsen att hålla på?

Du är en jävla sockerfascist!

Ingen kommer ändå att vilja köpa dina tjänster eller produkter.

Kan du sluta att vara så på? 

Du är alldeles för rak i din kommunikation!

...................................................................................................................................................

 

Ovanstående meningar och mer därtill har jag fått höra genom livet.

Jag har genom åren funderat en del på vad som fått mig att inte ge upp på mig själv med ovanstående frågor och påståenden haglande över mig under livet som gått. Kanske har min utvecklade avskärmningsförmåga räddat mig många gånger från att inte knäckas.  

Jag hade en tuff uppväxt, det råder inga tvivel om det och vissa mekanismer jag lagt mig till med har faktiskt räddat livet på mig fler än en gång. Jag har alltid varit ifrågasättande och annorlunda enligt min omgivning. Ända sedan barnsben. Det har varken setts som en talang eller tillgång. 

Orkade inte utbilda mig efter 6 vidriga skolår med trakasserier och mobbing. Ett liv utan utbildning har satt sina spår i det faktum att många vuxna men också skolkamrater berättade att det aldrig kommer att bli något bra av mig utan utbildning. Mobbningen jag upplevde i skolan och kaoset runt mig blev förödande för mitt inre. Känslan och stressen av att inte duga har förföljt mig i vågor. Osäkerheten har varit stor, precis som ensamheten och smärtan. Att växa upp var en kamp, ett trauma som jag nu vänder mig ifrån. Jag vägrar låta min historia styra mig. 

Det jag nu kan se när jag summerar mitt liv hittills vid 51 års ålder är att de flesta som rackat ner på mig inte själva vågat kliva fram och ta ställning för sånt som varit viktigt. Jag kan också se att många av dem är bittra och förbannade på andra utan insikt om sig själva, eget beteende och att när man hoppar på någon annan faktiskt saknar många förmågor själv. Jag är inte arg, inte det minsta. Jag är inte ens besviken. Jag har stor medkänsla för deras inre idag. Det där att det alltid är någon annans fel att det är dåligt eller går åt helvete med något eller någon har jag idag lärt mig att det handlar mer om dem än den de kritiserar. Dömande är inte roligt. Jag har varit den människan men klarat av att förlåta mig själv för det. Inte lätt men det enda som känns rätt. 

Ja, jag har dömt andra och jag slinter jag med emellanåt. Fortfarande. Jag vet idag varför sånt inträffar. När man själv agerat tveksamt eller dömande/elakt uppstår den medvetna eller omedvetna skuldkänslan. Många är det som avskyr den känslan och vill bli av med den och därför behöver döma, skvallra om och skuldbelägga andra. Det ger en falsk känsla av lättnad. Att ge igen.....Problemet med det är att man då bygger sitt inre problem större. En attack på en annan människa, oavsett om hon är i rummet eller inte är en attack på en själv. Att försvara sig själv är även det en attack på en själv. Att kritisera andras andliga oförmåga är att själv köra av sin egen andliga väg. 

Jag har sedan jag varit liten burit en kraft större än mig själv inuti. Idag förstår jag det bättre. Ibland talar den högt till mig. Det är då jag gör, det är då jag skapar kreativt på olika sätt. Det är då allt går bra. Visst ifrågasätter jag rösten en kort stund genom det arv som är det blueprint med Jantelag som jag tvättar bort.  Min inre röst och kraften starkare än jag själv ger mig stöd för att göra saker för jag vill hjälpa andra på olika sätt. Jag har burit på hemska hemligheter i min barndom som jag inte kunnat prata om. Jag vet hur det känns att vara fånge i det och i sig själv. Inget av det önskar jag någon annan. Inte ens den som möjligen ogillar mig mest, vem hen än är. Den drivkraften är den som bär mig att göra det rösten inom mig ger mig instruktioner om. 

Min kraft är den lösningsfokuserade, strategiska popcornhjärnan jag föddes med och som fått utvecklas genom åren men egentligen aldrig fått eller kunnat bevisa att den duger som den är för mig, mer än väl dessutom. Den hjärnan har genom mitt liv betecknats som en ren skam och något av det sämsta hos och med mig. Speciellt eftersom jag är kvinna. Min omgivning jag har idag har berättat för mig med all önskvärd tydlighet att den varit i sällskap av de som inte alls bör ha tillgång till den. I min önskan om att duga har den osynliga ögonbindeln åkt på. Min rädsla gjorde mig till medberoende av de auktoriteter som klev in i mitt liv som ingen ens såg som auktoriteter. De blev offren och jag boven. Allt för att jag ville mer än dem och för att min hjärna hade ett ständigt driv att vilja mer och utvecklas. Jag tycker att livet är spännande och bitvis läskigt men det som vore absolut det värsta är en offerkultur med stagnation som följd. 

Jag var den som gjorde, syntes och hördes så ingen fattade eller såg vad som pågick.  Jag tillät min omgivning då sånt jag aldrig någonsin ville uppleva eller vara en del av. Jag skammades och av det skammade jag mig själv och med det fördjupade jag deras skammning. Lagren var många. De var alltid mer och bättre än jag. De visste och kände min litenhet. Jag tillät det. Jag visste inte hur jag skulle sätta mina egna gränser för att inte uppfattas "fel" av dem. Rädsla helt enkelt. Det var lätt att nyttja och alla trodde det var jag som var auktoriteten. Passiv aggressivitet och jag stannade kvar för att det var något jag kände igen från barndomen innan jag fattade hela bilden och mönstren jag levde i. 

Beroendesjukdomen var central under en stor del av mitt liv och jag förstod aldrig djävulsdansen jag ingick i. Inte heller medberoendet. De sa att de älskade mig samtidigt som de slog i dörrar, stampade i golv, drog iväg och frös ut mig genom att aldrig svara på tilltal på olika sätt, läxade upp mig inför andra och aldrig ens vara i närheten av att erkänna sina egna misstag, brister eller egen del i problematiken. Offerrollen, makt och kontroll med passiv aggressivitet, fysiskt och psykiskt våld har varit vardagsmat i mitt 51 åriga liv. 

Jag vet detta så väl idag tack vare vänner och terapeuten som hjälpt mig se mönstren men också för att de lyft min person och mina talanger som tillgångar. Jag förstår mönstret väl och mina egna projektioner och mitt agerande som kommer ur mitt livs trauman enbart för att överleva i den miljön. Det är idag inte svårt att förstå varför jag alltid burit känslan av att inte duga. Det är inte svårt att förstå hur jag som vuxen  kvinna full av kärlek och medkänsla lätt kan trilla dit om jag inte ser upp. Jag behöver ha en djup och grundad kontakt med mig själv för att hantera detta. Jag behöver varje dag grunda mig själv så mycket så jag är i kontakt med mig själv och kan påminna mig själv om mitt eget värde och om kärleken jag vill ge andra. När jag är där kan jag sätta de gränser jag behöver för att må bra. 

Mitt kärleksfulla jag tror på att alla människor är goda innerst inne. Jag har sett den omsorgsfulla och stora kärleken i människor för att en stund senare hamna i famnen på det enorma egot. Att leva efter kärlekens motsats egot, det är en omöjlighet för mig. Jag vill inte bidra till en sån värld även om jag förmodligen genom livet utan större insikter varit en källa själv till denna dysfunktion. 

Alla är inte mina vänner. Att bli uthängd av någon man litat på är också mitt ansvar för det har varit mina val vem jag släppt in för att jag tror gott om människan. Det har lärt mig mycket och krympt min flock betydligt. Det blir sorgligt men viktigt att avsluta. Jag vill mig själv väl idag. Jag har också tystnat i vissa människors närvaro.

Det är fantastiskt att livet blir bättre. Ja, det blir det. Jag tillåter nu mig själv att lyckas. Skalar av mig mitt eget självsabotage och skapar på nytt med människor som hjälper mig se mer i mitt liv av mina egna tillgångar och mina egna möjligheter. Jag håller inte tillbaka något. I mina möten med människor och kunder får de veta att jag har en problematik med minnet.  Det som jag skämts för till en början. Jag är ärlig med vad jag inte klarar men också vad jag faktiskt kan och är bra på. Det är här agnarna från vetet skiljs. Det är här jag ser vem och vilka som VILL förstå och som bär medkänsla och empati. Jag börjar äntligen hitta den allt mer mänskliga Camilla. Hon som aldrig är perfekt, hon som vill ge in en massa, hon som är mycket, hon som passionerat engagerar sig och är stolt över att ha överlevt sin egen tuffa resa. Den resan som hon vill ska pågå tills hon dör. Hon som brinner med energi och driv. Hon som förstår att ju mer hon vet desto mer förstår hon att hon det är så litet hon vet. 

Den hjärnan som jag själv föraktat för att andra klagat på den och inte gillat den, har jag idag kommit att älska trots allt jag hört och läst om mig själv. Den friheten är skön att uppleva. Jag har förstått att medkänsla, empati och djupare kommunikation tillsammans med nykterhet är absoluta dealbreakers i mitt liv. Den som inte har den sårbarheten kommer inte llängre nära mig. Det är också det som är min nya gränssättning. Mitt nya liv. 

I veckan fick jag uppleva denna sårbarhet i olika möten med nya människor. Så även i olika kundmöten. Detta ger mig stor glädje och jag hoppas kunna hjälpa människor framåt och in i bra lösningar. Vi bär alla på olika svårigheter och motstånd i oss själva. En inre röst som ibland tvivlar på den egna förmågan för något vi kanske hörde för längesedan. Fred på jorden börjar med mig. Det börjar med förlåtelse av mig själv och andra. Förlåtelsen finns för att vi skall kunna gå vidare med oss själva i vår mänsklighet. Vi behöver på olika sätt, olika nivåer jobba på djupare insikt om vårt eget ansvar om oss själva. Det spelar stor roll. Självinsikt i varje människa med eget ansvar är det som förändrar världen i alla avseenden. 

Vi lever tyvärr i ett addiktivt samhälle där skam är en effektiv metod för att hålla oss människor i rädsla. Är vi rädda är vi följsamma. I rädsla är vi stressade och när vi är stressade tappar vi vårt förnuft och vår känsla för vad som är rätt. Tilliten dör. Ett av de värsta fängelserna som finns. Att låsa in själen är ingen bra grej. Att vara fast i sin egen skampersonlighet vet jag nog det mesta om. Rekommenderas inte. 

Att få vara en tillgång för andra och tillåta mig själv stor glädje i det bygger mig ett helt nytt liv nu. Jag vågar tänka större och friare. Jag skäms inte över mig själv länge längre. Jag klarar av att bryta det tillståndet. Inventeringen av mig själv och mitt liv fortsätter. Den tar aldrig slut men är mer empatisk nu än den någonsin varit. Det ska bli ännu bättre. Inventeringen har bättre balans och livskraft. Jag förstår förlåtelsens värde bättre och att den är för mig, för min skull även om den också bitvis är för andra för att visa min ånger och att jag förstått att jag gjort fel och vill göra mitt bästa för att ta ansvar för det. 

Hångla upp själen blev en viktig process för mig för att komma vidare. Självpepp, medkänsla och förlåtelse i en mix med stor kärlek. En fördjupad process av ett av mina livs största trauman. En svår men mycket fin upplevelse. Alla dessa ord som någon sa var onödiga och för mycket räddade på riktigt mitt liv. 

Har du något i ditt liv som gör att du känner igen dig i det jag skriver om? Har du upplevt skammen och skulden i ditt liv eller är jag rätt ensam om det? Vågar du göra det du vill eller ligger det händelser i ditt liv i vägen för dig? Vad är ditt livs största självinsikt? Är sårbarhet så ok för dig att du vågar kommentera min blogg? 

Hur som....

Tänk efter innan du dömer och kritiserar någon annans drömmar och val och fundera istället på om du själv sitter fast i något för att du hamnat i en dömande attityd.  Lyft dig högre än så och hjälp en annan själ att få flyga och må väl på sin resa. Det är så man startar sina egna drömmar på riktigt! Mod att förändra och lyfta andra för att tillåta sig själv att göra detsamma! 

Vid tangenterna, Camilla Hiller

Mejl: [email protected]

Min instagram

Min Facebook

Min Linked in

Dreamcoast Facebooksida

Dreamcoast Facebookgrupp livsstil och wellness

Dreamcoast Facebookgrupp Konst & kultur 

Dreamcoast Instagram

Dreamcoast Youtube